”New journalism” är inte så nytt som man skulle kunna tro. Begreppet myntades redan 1973 då Tom Wolfe skrev en antologi med samma namn. Journalisten Mike Weingarten, som har skrivit en bok om fenomenet, hävdar att genren fanns så tidigt som 1965. Kännetecknande för denna typ av journalistik är att den klassiska reportagestilen blandas med romanens gestaltning.
”Klockan är strax efter tolv på natten till den tionde januari och hon sitter i Volvon, på väg mot Knutby. Det råder en spöklik stämning på vägarna, knappt en bil är ute, alla verkar vara hemma och sova. Hon är liten och rädd men känner sig som en robot - programmerad att döda.”
Så skildrar Thomas Sjöberg, journalist och författare, inledningen på den ödesdigra natten då Sara Svensson mördar Knutby-pastorns fru. Barnflickan i Knutby är en dramatiserad skildring av medlemmar i den sektliknande församlingen och mordet och mordförsöken, skriven främst utifrån barnflickans perspektiv. Sjöberg hävdar att detta varken är en reportagebok eller en intervjubok utan kallar den för en dramadokumentär. Han har inte träffat Sara Svensson personligen men säger sig ändå kunna beskriva hennes känslor och tankar när hon sitter där i bilen på mordnatten.
Man skulle kunna vara riktigt skeptisk till den här typen av gestaltning, men på något sätt känns det ändå trovärdigt. Sjöberg har baserat sin berättelse på ett antal egna intervjuer, opublicerade brevväxlingar och sms-meddelanden. Desssutom på uppgifter från polisförhören, den övriga förundersökningen, den rättpsykiatriska utredningen, domstolsprotokollen och bandupptagningarna, domsluten, teve-dokumentärerna och polisens rekonstruktionsvideor, där Sara visar hur hon gick tillväga.
Förutom ett gediget undersökningsmaterial så skriver författaren i bokens förord att dialogerna har återgivits utan anspråk på fullständig äkthet, att de är konstruerade utifrån vad Sara har berättat i polisförhör och under rättegångar. Han återger till och med ett antal meningar där han medger att han har tillåtit sig att dramatisera utan stöd i fakta, men att dessa tillfällen inskränker sig till skildringar av folklivet i byn på kvällningen innan mordnatten. Allt annat han beskriver och påstår behöver naturligtvis inte vara helt sant bara för att han har ”erkänt” vissa grepp, men trovärdigheten ökar eftersom vem som helst har möjlighet att kolla upp det mesta av hans källmaterial.
Som läsare får man också ta lite eget ansvar och inte svälja allt man läser med hull och hår. Man kan vara lika källkritisk som journalister bör vara. Jag köper konceptet ”new journalism”, åtminstone om det presenteras på det sätt som Thomas Sjöberg gör i Barnflickan i Knutby. Berättelsen är lättläst, rapp och intressant och med en annorlunda vinkel än den som visats i media. Inget direkt nytt kommer fram men ”sanningen”, så som den beskrivs i boken, är både skrämmande och fascinerande. Det enda som riktigt går över gränsen är publiceringen av vissa namn på anhöriga, särskilt namn och ålder på pastorns tre barn. Mycket onödigt och helt orelevant. Känns som ett oetiskt sätt att påvisa att man som journalist varit grundlig i sin research. Om det nu var tanken.
3 kommentarer:
Hej Ylva,
Det verkar som om även du råkat på en del av new journalism som får en att fundera över hur mycket som är journalistik och vad som är ren påhittad berättelse. Jag håller med dig i ditt resonemang, allrahelst när det kommer till människors, i detta fall barnflickans, inre monologer.
Ett mycket intressant inlägg!
L
Såg att barnflickan figurerar i tidningarna igen. Hon har fått flera permisioner för att besöka bekanta. Jag har inte läst den aktuella boken men försöker att föreställa mig vad du menar. När det gäller "new journalism" tycker jag det är viktigt att den håller sig så nära händelsen och sanningen som möjligt. Inga egna påhittade historier, bara rent objektiv fakta. Får inte finnas någon orsak till misstanke att någon försöker påverka läsaren i någon riktning genom egna tolkningar och styrningar. I barnflickans fall finns det mycket att tänka på. Vem som är den stora boven i sammanhanget är ju inte hon.
C-H
Kommentar till Ylva Björk
Jag har inte läst Tomas Sjöbergs bok ”Barnflickan i Knutby”. Men medierna har skrivit, och gör fortfarande, mycket om händelserna.
Du anser att Sjöberg går över gränsen genom publiceringen av vissa namn på anhöriga, särskilt namn och ålder på pastorns tre barn. Och som du skriver är detta för att visa att författaren har varit grundlig i sin research. Så är det säkert. Jag tycker att den här typen av böcker enbart görs för att tjäna pengar. Vi vet ju alla att barnflickan var psykiskt sjuk under dåden. Vad finns det mer att förstå, undrar jag? Men författaren verkar ha byggt upp sin bok på juridiska dokument, polisdokument och Tv-dokumentärer. Och detta verkar självklart genomarbetat och kanske till och med trovärdigt. Men du skriver att författaren beskriver barnflickans känslor utan att ha träffat henne. Där kommer vi in på det som ger boken mindre trovärdighet, anser jag. Det är självklart inte relevant att beskriva en människas känslor då man inte har fått känslorna beskrivna av personen själv. Egna gissningar från författaren blir det därmed. Men jag vet inte riktigt huruvida författaren har sagt om boken om det är en skönlitterär berättelse eller en faktaberättelse? Men det är väl som de flesta av böckerna som vi skulle läsa, en blandning mellan både fakta och skönlitteratur. Och det står självklart författaren fritt att välja ut vad han eller hon vill ha med i sin bok. Det blir som alltid en subjektiv beskrivning ur författarens ögon. Och det är ju som bekant vad new journalism står för, det bästa av två världar.
Jag saknar ditt eget resonemang kring vad du anser att böckerna ska benämnas som litterär journalistik eller journalistisk litteratur samt vilka fördelar respektive nackdelar som du anser finns med new journalism. Det hade varit intressant att läsa om dina åsikter i sammanhanget. För det är verkligen en svår men intressant diskussion, tycker jag.
/Camilla Petersson
Skicka en kommentar