”New journalism” är inte så nytt som man skulle kunna tro. Begreppet myntades redan 1973 då Tom Wolfe skrev en antologi med samma namn. Journalisten Mike Weingarten, som har skrivit en bok om fenomenet, hävdar att genren fanns så tidigt som 1965. Kännetecknande för denna typ av journalistik är att den klassiska reportagestilen blandas med romanens gestaltning.
”Klockan är strax efter tolv på natten till den tionde januari och hon sitter i Volvon, på väg mot Knutby. Det råder en spöklik stämning på vägarna, knappt en bil är ute, alla verkar vara hemma och sova. Hon är liten och rädd men känner sig som en robot - programmerad att döda.”
Så skildrar Thomas Sjöberg, journalist och författare, inledningen på den ödesdigra natten då Sara Svensson mördar Knutby-pastorns fru. Barnflickan i Knutby är en dramatiserad skildring av medlemmar i den sektliknande församlingen och mordet och mordförsöken, skriven främst utifrån barnflickans perspektiv. Sjöberg hävdar att detta varken är en reportagebok eller en intervjubok utan kallar den för en dramadokumentär. Han har inte träffat Sara Svensson personligen men säger sig ändå kunna beskriva hennes känslor och tankar när hon sitter där i bilen på mordnatten.
Man skulle kunna vara riktigt skeptisk till den här typen av gestaltning, men på något sätt känns det ändå trovärdigt. Sjöberg har baserat sin berättelse på ett antal egna intervjuer, opublicerade brevväxlingar och sms-meddelanden. Desssutom på uppgifter från polisförhören, den övriga förundersökningen, den rättpsykiatriska utredningen, domstolsprotokollen och bandupptagningarna, domsluten, teve-dokumentärerna och polisens rekonstruktionsvideor, där Sara visar hur hon gick tillväga.
Förutom ett gediget undersökningsmaterial så skriver författaren i bokens förord att dialogerna har återgivits utan anspråk på fullständig äkthet, att de är konstruerade utifrån vad Sara har berättat i polisförhör och under rättegångar. Han återger till och med ett antal meningar där han medger att han har tillåtit sig att dramatisera utan stöd i fakta, men att dessa tillfällen inskränker sig till skildringar av folklivet i byn på kvällningen innan mordnatten. Allt annat han beskriver och påstår behöver naturligtvis inte vara helt sant bara för att han har ”erkänt” vissa grepp, men trovärdigheten ökar eftersom vem som helst har möjlighet att kolla upp det mesta av hans källmaterial.
Som läsare får man också ta lite eget ansvar och inte svälja allt man läser med hull och hår. Man kan vara lika källkritisk som journalister bör vara. Jag köper konceptet ”new journalism”, åtminstone om det presenteras på det sätt som Thomas Sjöberg gör i Barnflickan i Knutby. Berättelsen är lättläst, rapp och intressant och med en annorlunda vinkel än den som visats i media. Inget direkt nytt kommer fram men ”sanningen”, så som den beskrivs i boken, är både skrämmande och fascinerande. Det enda som riktigt går över gränsen är publiceringen av vissa namn på anhöriga, särskilt namn och ålder på pastorns tre barn. Mycket onödigt och helt orelevant. Känns som ett oetiskt sätt att påvisa att man som journalist varit grundlig i sin research. Om det nu var tanken.
