Pressetik

Tryckfrihet och yttrandefrihet råder i Sverige, vilket innebär att medier i princip har rätt att framföra vilka åsikter de vill. Det är dock en frihet under ansvar där mediebranschens egna spelregler och den enskilde individens rättigheter måste vägas in. Om mediernas etiska självreglering alltid fungerar är en fråga under ständig debatt.

När mediedrev riktas mot enskilda personer är gränsen ibland hårfin mellan vad som är befogad granskning och ren häxjakt. Det kan också diskuteras vad som ska klassas som allmänintresse gentemot skyddande av den personliga integriteten. Pressens regler som ska skydda den enskilde mot exempelvis ärekränkning, förtal och intrång i privatlivet, tycker jag är en av de viktigaste att värna om. Punkt 7 i de etiska reglerna för press, radio och tv lyder: Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning. Offentliga personer måste kanske tåla att bli granskade i högre grad än privatpersoner, men ibland sker tveksam publicering av uppgifter om enskilda privatpersoner i allmänhet och brottsmisstänkta personer i synnerhet. Frågan är vem som ska tåla vad.

Ett klassisk exempel, som ligger ett par år tillbaka i tiden (2006), är fallet med den s k Hagamannen. Hagamannen var misstänkt för en serie överfall och våldtäkter i Umeå och när han greps publicerade både Expressen och GT hans foto, för- och efternamn, ålder, bostadsort, arbetsplats, bild på bostaden, samt bild och namn på grannar. Mannen och flera av hans anhöriga anmälde tidningarna till Allmänhetens pressombudsman (PO). En bedömning gjordes och ärendena lämnades sedan vidare till Pressens Opinionsnämnd (PON) som klandrade båda tidningarna på en punkt men friade på en annan.

Tidningarna fälldes eftersom det inte gick att motivera allmänintresset i exponeringen av de anhöriga. Här gjordes bedömningen att skyddande av den personliga integriteten inte hade uppnåtts. Däremot friades Expressen vad gällde utpekandet av själva Hagamannen med motiveringen att det var fråga om så allvarlig brottslighet som under lång tid hade skapat stor oro bland allmänheten på orten. Det stora allmänintresset uppvägde en eventuell publicitetsskada för mannen. Här tycker jag att opinionsnämndens bedömning är korrekt. Tidningen har definitivt åsidosatt eller brutit mot god publicistisk sed vad gäller hänsyn till de anhöriga, samtidigt som jag upplever att identifieringen av mannen var allmänhetens ”rättighet” att få vetskap om.

Det är enkelt att förstå motivet till utpekandet av den misstänkta brottslingen eftersom han hade orsakat så mycket skräck på orten under lång tid. Ett motiv till att direkt röja identiteten kan också vara att undvika att andra personer som varit aktuella i utredningen utpekades. Det man kan vända sig emot är dock att mannen ännu ej var dömd vid publiceringen, även om starka misstankar och stark bevisning fanns. Under punkt 14 i de etiska reglerna står: Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Den slutliga utgången av en skildrad rättssak bör redovisas.

Hur ska man som journalist förhålla sig till detta? Räcker det att man i sin text nämner att mannen ännu ej är dömd för att kunna publicera både namn, bild och övrig information om den misstänkte? Hur man än gör så drabbas de anhöriga på något sätt. Fast det kanske egentligen inte ligger på mediernas ansvar. I det här fallet har ju, den numera dömde, brottslingen på egen hand försatt sig och sin familj i den här situationen så det är bara för de anhöriga att gilla läget, eller?